Om jag vågar göra det som känns mest rätt för mig, visar det sig ofta att det blev det bästa för alla inblandade.



 Så fungerar ett kärleksfullt universum!
Faktiskt.
Men man måste våga prova. Och stå ut med att man inte alltid kan veta vad som sker i andras liv....
Vi är ju många som så gärna vill ta alla möjliga hänsyn till alla som berörs av våra handlingar. Det är lovvärt i och för sig, men eftersom vi faktiskt inte kan ta med alla faktorer i beräkningen och veta resultatet så finns det en säker väg att gå - sin egen.
Det kan jag tänka mig att kalla "Gud".

Trycker ned silen för tidigt i kaffepressen, och så blir kaffet bara skarpt, inte fylligt

Ger en favoritbok till vänner för att de ska få samma upplevelse som man själv fick

Skaffar barn för att lappa ihop ett dåligt förhållande

Hänvisar till ”sunt förnuft” i tron att det är någon sorts objektiv kvalitet

Förutsätter att en människa med talsvårigheter har motsvarande svårigheter att tänka och känna

Undlåter att definiera begreppen i snart sagt varje diskussion. Menar ni samma sak när ni säger ärlighet? Ansvar ? Fint väder? Lök på laxen?

Ger någon en gåva och har åsikter om hur mottagaren använder den

Håller tyst om vad man tänker och känner för att inte såra eller för att den andre borde förstå – och ökar därigenom avståndet i förhållandet

Tror att det som är sant för mig är sant för någon annan

Jag ska bara….   Det tar ingen tid…    åhnej, bråttom  igen!

Bard snackar scenspråk. Kolla från 3.30 in i klippet:

http://www.tv4play.se/noje/idol?title=se_mollys_segervral&videoid=2073531

Som en direkt följd av detta bör du se:

http://youtu.be/YrLQQXr7d_E?t=1m59s

Ett klipp från en bra sajt om personlig utveckling: http://dharma.nu/

Jag kommer på mig själv gång på gång i att söka bekräftelse i det yttre, jag väntar på att någon eller något ska ge mig det jag vill ha, som om jag på fullt allvar tror att bara jag blir bekräftad av någon eller något kommer att ge mig det jag behöver.

Jag låter bli att titta inåt och se vad allt egentligen handlar om, fast jag vet att jag kan hitta svaren inom mig, svaren på varför jag alltid vill att någon eller något yttre ska spegla det jag ”vill” känna.

   Att titta inåt känns ofta jobbigt, det finns ju ingen där att bekräfta mig, alldeles tomt är det och det är ju precis det jag fruktar mest. Som tur är har jag haft förmånen ibland att hitta en fantastiskt härlig känsla i varandet, som jag dock alltid tappar efter att jag åter igen börjat leta i det världsliga efter lyckan.

1+1=2.

Sant? Nej.

Det är en förenkling. Ett grund-antagande för att få struktur på saker. Användbart i många fall, begränsande i andra.
Om vi håller i minnet att detta är ett antagande som stämmer i vissa fall, och håller det för sant då och enbart då, är det en mycket användbar formel. I alla de andra fallen har denna formel en tendens att göra oss blinda.
Ska vi kunna berömma oss av att tänka utanför ramarna så måste vi ha klart för oss vilka ramarna är. Vi har förmåga att tänka långt mer dynamiskt - och sant! - än så.

En sandhög plus en sandhög blir....?
En mamma plus en pappa blir....?
Jag ger dig en kram och du ger mig en kram - samtidigt - och det blir.... hur många kramar?

En erfarenhet plus en liknande erfarenhet, är det två erfarenheter? Inte i hjärnan. Det kan vara två minnen, men som erfarenhet läggs det in i databanken till ett vidgat vetande om ämnet.

Det här är ingen lek med ord. Konsekvensen av förenkling blir tunnelseende, och det hjälper oss inte i de stora uppgifter mänskligheten står inför. Värdering handlar om mer än matematik. Eller hur?
Affektionsvärde, symbolvärde, marknadsvärde....

"As a man thinketh so is he." "...and now nothing shall be restrained from them which they have imagined to do."  - The Bible

Var på Clas Ohlson idag. Gick förbi rakattiraljerna och noterade följande:

Killar ska  ha svarta, grå eller orange, raka och effektiva grejer som heter fusion, power, turbo och phantom. Kvinnor ska ha kurviga rakhyvlar i milda pastellfärger – till och med texten på förpackningarna är kurvig – och de heter venus, embrace och divine. Dessutom handlar kvinnors rakning om att vara gudinnelik och att vilja ha en relation. Blä!

   http://www.gillettevenus.se/sv_SE/razor_finder/index.jsp

Visst kan kvinnor och män vilja ha olika typer av rakhyvlar, men det här är ju extremt! Och jag vill göra ett påstående här:  Jag som kvinna kan köpa en rakhyvel designad för män och använda den själv utan att det rör upp starka känslor. Däremot tror jag att man som man skulle tänka sig för ett par gånger innan man vågade köpa en babyrosa hyvel som heter embrace och använda den själv.

Vad säger ni?

För om det ligger NÅGOT i detta påstående, så betyder ju det att det som anses kvinnligt fortfarande inte är allmängods utan på något sätt….. egenskaper som förminskar en Man.

Samma med kläder. En kvinna i vilka manskläder som helst – inga problem. I vår tid existerar det inte att man skulle göra en sketch av att en kvinna klär ut sig till man.  Eller?  Men motsatsen finns fortfarande. Det kittlar ännu rätt rejält om en man går i kvinnokläder. Vettiga argument för detta tack?

Min poäng är att dessa saker visar på våra egentliga värderingar, som skiljer sig från de politiskt korrekta tankar vi vant oss att ha.

Men tänk på hur vi lever idag i vårt samhälle. Ska jag hårddra det?  Det jag ser är att en kvinna som uttrycker manliga egenskaper anses jämställd och stark,  medan en man som tar till sig kvinnliga egenskaper förlorar något på det. Han måste vara ”modig” (eller redan en loser) för att göra det.

KOM IGEN, nu då!  Debattera detta!  För inte har jag väl rätt? Det hoppas jag verkligen inte.

 
Kvinnornas frigörelse var nödvändig – men nu är det männens tur!!! Det är absolut nödvändigt för att vi ska få balans i världen och i våra värderingar.

Jag har ägnat mycket tid i sommar till att fundera på vad som är kvinnligt och manligt. 

And the jury has reached its verdict!

Om en man uttrycker en egenskap får den gälla för manlig. Där och då. Om en kvinna uttrycker en egenskap får den gälla för kvinnlig. Där och då.

..... som heter INTUITION. Nej men lägg ner nu för fan.

Hur många varv i karusellen ska vi åka med?
Det namnet får IKEAs varunamn att verka vettiga, och det säger en del. Det går sådan inflation i värdeladdade ord! 
Nu har ordet "naturlig" snart förlorat all betydelse efter åratal av användning i reklam, så det är väl dags att gå vidare....

Könsroller igen. De som vi inte längre har. (ha ha) För inte skulle man döpa en rakhyvel för kvinnor till "efficiency"?

Varslades på grund av shorts

Företaget Munters i uppländska Tobo har varslat två. Orsaken är att de har haft shorts på jobbet.

Företaget som tillverkar luftfuktare, tog genom en miljökommitté beslutet att shorts på jobbet skulle förbjudas. Många tyckte att den nya regeln var löjlig och struntade i förbudet. - De har gått runt i shorts sedan 1997 och det har inte varit några problem med det, säger Bengt-Ola Nygren, ordförande på avdelning 179 i Söderfors.

- Företaget har köpt in shorts, senast förra året köptes det in nya, med företagets logga och allt. Alla arbetare som inte lydde förbudet blev uppkallade till chefen och fick en varning. Trots det vägrade flera att dra på långbyxorna. Enligt Bengt-Ola Nygren har Munters inte kunnat lämna några motiv till beslutet.

- Vi är rädda om er, säger de. Det kan stänka syra på benen. Men de här killarna sitter på monteringen, där finns ingen syra så långt ögat kan nå.

Innan semestern varslades två anställda om uppsägning eftersom de vägrade lyda order. Säkert femton man hade gjort samma sak, men enligt Bengt-Ola Nygren skulle det statueras exempel med två. Företaget har hittills stått fast vid sitt beslut, och Nygren hoppas att ledningen drar tillbaka varslet innan det går så långt som till centrala förhandlingar.

- Det är ju inte klokt. Ledningen fattar inte att killarna inte har shorts för att jävlas. De har shorts för att det är så förbannat varmt.

Anna Tiberg 2003-07-31 © Dagens Arbete.


Men det finns positiva nyheter också:

Hubbenpriset till man i kjol

Busschauffören Mats Lundgren i Umeå kringgick förbudet att bära shorts på jobbet genom att i stället ta på sig en reglementsenlig kjol. Hans chefer surar, medan passagerarna hurrar.

För den eleganta regelrundningen tilldelades han Hubbenpriset. Priset, som består av ett diplom, är alldeles nyinstiftat av Grafiska fackförbundet Mediafacket och Seko, som gemensamt driver det fackliga mediaprojektet Hubben. Initiativtagare till priset är Marina Walström och Mattias Petersson.

- Vi tyckte att hans sätt att hantera situationen borde belönas, därför instiftade vi Hubbenpriset, berättar Marina Walström.

Syftet med priset är att belöna initiativrikedom och handlingskraft i arbetslivet,

- Den som använt fantasi och humor för att finna lösningar på en besvärlig situation på sin arbetsplats vill vi belöna med ett Hubbenpris.

Marina Walström hoppas nu på att få in tips från olika arbetsplatser på kamrater som gjort sig förtjänta av ett Hubbenpris.
Lisbeth Ulfstedt 2003-08-18 Dagens Arbete.

Så olika kan man allstå tänka. När man kör buss är det visst ok att vara barbent nedanför knät om man är kvinna men inte om man är man. GÖTT att Mats tog sig själv ur skolan!

Eller varför inte konsultera en norsk specialist. http://www.youtube.com/watch?v=I5vzvIMxaBI&feature=related

 Så länge vi inte tittar på de underliggande värderingar vi har fått med oss kan vi inte lösa problemet. Saken är att vi intellektuellt förnekar för oss själva hur traditionella våra värderingar är, av det enkla skälet att vi vet att de inte är rättvisande. Likväl styr de oss! Gjorde de inte det skulle man aldrig höra talas om "män som vågar visa sina kvinnliga sidor" eller kvinnor som är "manhaftiga".
Det är välkänt att vi uppfostrar våra barn till traditionella könsroller, halvt eller helt omedvetet, av rädsla för att de ska bli utanför om de avviker för mycket från normen.

Jag tror att det är jätteviktigt för framtiden att vi snarast sätter oss ned och funderar på vad det är för värderingar vi har i grunden - alltså inte de vi tänkt oss till nyligen utan det som vi fått med modersmjölken och därför inte lika lätt kan ifrågasätta.
En del av detta måste vara att diskutera manligt och kvinnligt öppet.
Det görs inte!
Det är tabu!

Varför?

Enligt min mening beror det på att vi vet så väl vad man "ska" tycka och tänka om jämställdhet att man inte kan ifrågasätta något och bli tagen på allvar. Där målar vi in oss i ett hörn.
Du kan ju försöka någon gång, att starta en diskussion om vad manligt och kvinnligt innebär.

Lycka till, säger jag!


Patti Smith. Foto:Robert Mapplethorpe

Det är fortfarande så att vi sätter många av de "manliga" egenskaperna högre än de "kvinnliga", och så länge vi inte låstas om det så går det inte att ändra på.  Om vi ska må bra och kunna fortleva på den här planeten så behövs det andra värderingar än att bygga en tillvaro på ständig ekonomisk tillväxt. 
Alltså:

Vad sätter vi värde på?
Kompetens eller hastighet? Inkännande eller överkörande? Att ta för sig eller att dela med sig? Själslig rikedom eller pengar?
Vill vi att vi ska växa som människor och mänsklighet? Tillsammans eller på andras bekostnad?

Jag är fullkomligt övertygad om att det går att skapa ett samhälle som växer och blomstrar på andra premisser än de som råder nu. Men då måste målet vara ett annat än att tjäna pengar utan ansvar för vad som sker i andra änden av kedjan.

Gick ett varv runt besöksparkeringen nedanför huset. Den är inte stor, plats för kanske åtta bilar. Parkeringen kantas av en liten skogsdunge. Gick längs kanten med en kasse i högsta hugg - och fick kassen full med skräp.  Av bara metall! Dvs ölburkar. Överkörda grundligt först förstås. De icke tillplattade fick en egen påse.
Jag brukar ta en skräpvända i månaden ungefär, runt huset och i de närmaste omgivningarna. Pojken och jag fyllde två kassar med blandskräp i förrgår och en idag, plus tre kassar med tomburkar som någon gjort sig omaket att gömma i ett dike.

Ibland fantiserar jag om att det inte skulle städas i stadskärnor efter helgen, utan allt skulle få vara kvar... gärna ett par, tre veckor. Så man ser vad man faktiskt gör.

På småorter kan man bara slänga upp skräpet från vägrenarna (ironiskt namn va?!) på trottoaren. Som en liten vink.

Jag har just skurat tvättstugan. Kanske har den rengjorts någon gång sedan huset byggdes, kanske inte.

Detta är nu inget hjältedåd utan bara rimligt, eftersom jag är den som använder den mest. Men det fick mig att fundera över hur noga man gärna är med sitt eget och hur ovarsam det är lätt att vara med det som är gemensam egendom. Allmänna platser, bussar och spårvagnar, biblioteksböcker...

Varför är det så? Det är ju inte andras saker, det är våra gemensamma saker!  Hur tänker man om man är arg över höga skatter och sedan tycker det är ok att paja det man betalar för?

Är sambandet för oklart? Har vi för lite känsla av gemenskap? Vad tror ni?

...också.  Om de säger att vi är gjorda till deras avbild, finns det mer än en där - och de skapar en man och en kvinna för att illustrera sig. Kan det bli tydligare?

Hur har de kommit undan i alla år med att påstå att Gud är en han och att kvinnan är en slags avart av mannen som ska vara honom underlägsen och behaglig?

Läser man första sidan i bibeln ser man att Gud kallas för 'han' när han omtalas, medan Gud kallar sig själv 'vi'.
Kom nu inte och påstå att Gud menar fadern, sonen och den helige ande när han säger vi, för det var inte vad som skapades.
Inte heller köper jag föreställningen om att det skulle vara ett extra upphöjt sätt att omnämna sig själv, så som kungar haft en ovana att göra.

Gud är alltså en man och en kvinna (och, för mitt vidkommande, allt däremellan).

'The promise of God is that you are His son. Her offspring. Its likeness. His equal. Ah...here is where you get hung up. You can accept “His son,” “offspring,” “likeness,” but you recoil at being called “His equal.” It is too much to accept. Too much bigness, too much wonderment—too much responsibility. For if you are God’s equal, that means nothing is being done to you—and all things are created by you. There can be no more victims and no more villains—only outcomes of your thought about a thing.

I do not love “good” more than I love “bad.” Hitler went to heaven. When you understand this, you will understand God.

God is in the sadness and the laughter, in the bitter and the sweet. There is a divine purpose behind everything—and therefore a divine presence in everything.

You cannot create a thing—not a thought, an object, an event—no experience of any kind—which is outside of God’s plan. For God’s plan is for you to create anything—everything—whatever you want.

Masters are those who have chosen only love. In every instance. In every moment. In every circumstance. Even as they were being killed, they loved their murderers. Even as they were being persecuted, they loved their oppressors.

And every Master has likewise had the same message: What I am, you are. What I can do, you can do. These things, and more, shall you also do.

Heaven—as you call it—is nowhere. Let’s just put some space between the w and the h in that word and you’ll see that heaven is now...here.'

Är visst något positivt. Har jag förstått. Då är omgivningen bekväm med mig.

Om man vill vara som jag, lattjo labil, vad är problemet? Varför blir andra så störda av det? För att de inte vet var de har mig. Varför ska de veta det? Räcker det inte med att de vet var de har sig själva? 
Kanske är det där skon klämmer. Om ens känslor beror på omgivningen är det ju väldigt viktigt att den är förutsägbar för att man ska känna sig stabil själv.

Att ha hög ämnesomsättning är positivt. Då kan det väl vara fint med hög känsloomsättning? Man hinner ju med mer på en dag, det kan jag tipsa om.

.... men vill man ha det? Nog vet jag en hel del som jag inte vill ha.
Eller som min kloka mor brukade säga: man kan få allt, men inte på samma gång.

http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=pOYdW-1Y7Zs

http://www.youtube.com/watch?v=NLYYBnv3eEc&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=lhUD4pwVWpM

http://www.youtube.com/watch?v=SwvPxhyP0rc&feature=related

Skrämmande, eller hur? Det som är läskigt med döden är väl rädslan för att försvinna, att det ska ta slut, att man inte skulle existera mer? För själva döendet i sig.... det varar knappast länge, och det är säkert inte lika illa som att sitta fjättrad i en tandläkarstol med tortyrinstrument i munnen och behöva spotta och vara kissnödig och ha kramp i käkmusklerna?

Låter det som att jag skämtar? Det gör jag inte. Jag tror att dödsögonblicket är lika långt som nyår är - dvs tidsrymden mellan två sekunder, varav den ena hör till det gamla året och den andra hör till det nya. Fram till dess är nog de plågor man eventuellt har fullt jämförbara med saker man upplevt tidigare i sitt jordeliv.

Egentligen tror jag att man kan jämföra att dö med att somna. Frid! Men om vi trodde att vi skulle förintas om vi somnade, skulle det vara tämligen ångestfyllt att gå till sängs.

Det framgår tydligt att jag inte tror vi går upp i rök när vi dör, eller hur.
Jag tänker - det talas inte mycket om andra änden? När vi föds? Exakt när börjar "vi" finnas då?  Har ju varit olika teorier om det där.... inte minst i abortdiskussionen. Kan anledningen till att vi inte kan enas om när man börjar existera helt enkelt vara den, att vi aldrig gör det? Det tror jag. Vi finns hela tiden. Jag upplever att bevisningen för det är tämligen förkrossande.

Men fatta vad underbart när man får släppa allt och flyga fritt i ren kärlek igen!! Något att vara rädd för? Tror inte det! Och den glädjen det måste vara att bestämma sig för att gå ned för ytterligare ett jordeliv - med alla de möjligheter det innebär. Som att stå i kön till Gröna Lund och mamma säger "nu tar vi det stora åkbandet, så kan du åka allt hur många gånger du vill". Tjohooooo!

(två timmar senare: "mamma, jag mår illa.... jag vill hem...jag vill aldrig se sockervadd igen... varför åkte vi hit, varför?"   
"Därför att du längtade och tjatade hela vintern och våren?! Du ville uppleva allt, sade du! Glädjen och skräcken, farten och människorna och ljusen och dofterna.... har du glömt?" ) 

Såg ett program om reinkarnation för ett tag sedan. Som vanligt måste alla program med självaktning ha med en vetenskapsman som kan uttala sig, så att vi arma okunniga människor inte riskerar att tro på något som en person har upplevt.
Vad sade då denna professor? Vad hade han att anföra som bevis mot att man kan ha levt flera liv?

"Det är inte rimligt, det förstår man ju med sunt förnuft".

Någon mer än jag som inte böjer sig för vetenskapen?

...om det görs fullt ut! Ingen ånger, ingen ruelse under eller efter, inga negativa tankar.
 Klarar du det? Här kommer ett träningsredskap från din pt:

Saffranskakan Allan

175 °C   ca 45 min

2 ägg

2 dl socker

1 ½ dl mjölk

200 g smör

1 kuvert saffran (0,5 g)

ev sockerbit

4 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

Smörj och bröa en rund form, ca 24 cm i diameter, eller lägg ett bakpapper i en limpform.

Smält smöret och låt det svalna. Stöt saffran i en mortel, gärna med en sockerbit.

Vispa ägg och socker poröst. Tillsätt saffran, smör och mjölk. Rör ned mjölet blandat med bakpulvret. Grädda i nedre delen av ugnen tills en sticka är hyfsat torr.

Det är mycket gott att blanda ned ca 100 g grovhackad mörk choklad! Vit choklad funkar också. Blanda den hackade chokladen med mjölet först, så sjunker den inte till botten så lätt.

Om vi nu ska hålla på med gravar och gravstenar, tycker jag det är dags att hotta upp fenomenet ett antal grader och göra gravstenarna mer personliga. Här följer några förslag (de är gratis att använda, men citera mig):

Tänk inte på mig

Vad var det jag sa?!

Jag fryser

Skrattar bäst som skrattar sist

NU förstår jag

Det är DU som är Gud – vad tänker du göra åt det?

Skilj dig! Det skulle jag ha gjort

Jag har en myra på benet

Förlåt pappa

Rätt låt vann!

Äntligen fri

Adjö illusion

Omfamna mörkret

No woman no cry

I’ll be back

Slutet gott, allting gott

Det kommer mera

Lagt kort ligger

Satsa allt på rött

Den enes död den andres bröd

Följ flödet

Vill du ligga?         
Nu känner jag mig jordad

Av jord är du kommen, jord är åter din vardag
Vad fort det gick!
Ses snart!

andsvar: när man svarar an på den egna andens längtan och gör det som krävs för att man ska vara i fas med sig själv och livets expansion

tanklös: att gå på magkänslan; att lyssna till sin inre röst

självcentrerad: att vara centrerad i sig själv; att ha en fast bas att utgå ifrån

naiv: att inte förminska sig och sitt uppdrag i den här existensen genom att utgå från vad andra har fastslagit som sant och riktigt

oförbätterlig: att inse att man är perfekt som man är

skamlös: att inte låta sig styras av skam, detta uråldriga maktmedel

villrådig: att låta den egna viljan råda


kom gärna med fler bidrag!!

En konstnär som ser det sammansatta i tillvaron.... som har upplevt en del. Uppenbarligen. Groovy

Ser man inte Gud i högt och lågt, så missar man hälften, sägs det. Jag är rädd att vi missar typ 98%  eftersom vi inte vet hur hon ser ut, men det är en annan sak. Håll till godo:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=4699821

Klicka på kåseriet.

...jo, det har jag väl?! Allt handlar ju om vad man, av olika anledningar, väljer att göra med tiden.

När vi tror att vi inte har tid, skapar vi en känsla av stress i oss själva; en känsla av att vara styrd av yttre betingelser och inte kunna välja sin tillvaro.

När man gör sig själv medveten om att man är helt ansvarig för sina prioriteringar så kan det kännas tyngande, men det är enda vägen ut ur ekorrhjulet.

Känslan av att inte kunna styra sitt eget liv är djupt derimerande. Dessutom kommer den ur en vedertagen osanning: att någon annan människa, eller yttre omständigheter, kan bestämma över oss.

Att stå upp för sina val - inför sig själv, först och främst - är ovant först men ger en enorm styrka och tillit. Vi är skapade för att vara gudar i våra egna liv!

Power to the people!

http://www.youtube.com/watch?v=DHIvoqs56hE&feature=relmfu

Hösten som årstid berör djupa saker i oss. Det gör alla årstider; dock tror jag att just denna nedbrytelsens tid är särskilt svår för många av oss. Vi lever i en kultur där döden inte är var mans erfarenhet, där sorg är en oönskad känsla och där sambandet mellan det vi kallar liv och det vi kallar död inte upplevs som ett kontinuum.

Hösten är mognad, fullbordan och klimax. Den kan vara varm, doftrik, fuktig och påträngande mustig. Alla nedbrytande krafter är påtagliga; förruttnelse, fallande löv, träd som kläs av. Le petit mort.... sex och död i skön förening. Lite väl magstarkt för de flesta av oss kanske? Och ändå en lika oundgänglig del av tillvaron som våren, pånyttfödelsens och hoppets tid. Fast kanske lite häftigare, för oss som är intresserade av våra dunkla djup.

När man rids av ångest är hösten sällan välkommen. Tunneln in i mörkret och kylan... det har visat sig, att under de höstar som följt på en solfattig sommar är det fler som väljer att själva avsluta detta jordeliv. Det kan också ses symboliskt: När man inte får ljus och kärlek där man borde få det, hur ska man då härda ut?!

Det är ju inte meningen att vi ska klara av att bara ha det jobbigt, vi behöver mycket ljus och kärlek. Bästa sättet att få det är nog att träna sig i att se all den kärlek som faktiskt finns överallt omkring oss, eller vad tror du?

Tänk bara, så kärleksfullt du bärs upp av Moder Jord! Låter hon dig någonsin falla igenom? Blir du någonsin utan vår? Utan en ny dags morgon, full av möjligheter?

Varje steg du tar på hennes yta besvaras med mjukhet och fasthet, en fullständig närvaro. Jag älskar det.

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.