Naturen är det enda som alltid kan få mig på rätt köl igen när jag inte är i fas.
Just nu blev jag upplivad av några bilder av natur som inte ber om ursäkt för sig. Det gör den givetvis aldrig, men det är det jag känner i den här bilden och mår bra av. Kraftfullhet, närvaro, total ro och en känsla av beständighet (bergen) och föränderlighet (molnen) i självklar symbios. Det får ihop delarna av mig igen.
När jag är i kontakt med naturen är balansen där så övertygande, att jag inte kan argumentera, bara acceptera.... även om det tar lång tid ibland.
Ständig förändring på alla plan, i alla olika hastigheter som finns, men med total balans hela tiden. Så tror jag att vi människor kan uppleva livet, när vi är helt i fas med oss själva....  med naturen.
För vi ÄR naturen, lika mycket som ett träd eller en skalbagge eller en mögelspor. Vi är nog de enda existenser som förnekar det.