Hösten som årstid berör djupa saker i oss. Det gör alla årstider; dock tror jag att just denna nedbrytelsens tid är särskilt svår för många av oss. Vi lever i en kultur där döden inte är var mans erfarenhet, där sorg är en oönskad känsla och där sambandet mellan det vi kallar liv och det vi kallar död inte upplevs som ett kontinuum.

Hösten är mognad, fullbordan och klimax. Den kan vara varm, doftrik, fuktig och påträngande mustig. Alla nedbrytande krafter är påtagliga; förruttnelse, fallande löv, träd som kläs av. Le petit mort.... sex och död i skön förening. Lite väl magstarkt för de flesta av oss kanske? Och ändå en lika oundgänglig del av tillvaron som våren, pånyttfödelsens och hoppets tid. Fast kanske lite häftigare, för oss som är intresserade av våra dunkla djup.

När man rids av ångest är hösten sällan välkommen. Tunneln in i mörkret och kylan... det har visat sig, att under de höstar som följt på en solfattig sommar är det fler som väljer att själva avsluta detta jordeliv. Det kan också ses symboliskt: När man inte får ljus och kärlek där man borde få det, hur ska man då härda ut?!

Det är ju inte meningen att vi ska klara av att bara ha det jobbigt, vi behöver mycket ljus och kärlek. Bästa sättet att få det är nog att träna sig i att se all den kärlek som faktiskt finns överallt omkring oss, eller vad tror du?

Tänk bara, så kärleksfullt du bärs upp av Moder Jord! Låter hon dig någonsin falla igenom? Blir du någonsin utan vår? Utan en ny dags morgon, full av möjligheter?

Varje steg du tar på hennes yta besvaras med mjukhet och fasthet, en fullständig närvaro. Jag älskar det.