Skrämmande, eller hur? Det som är läskigt med döden är väl rädslan för att försvinna, att det ska ta slut, att man inte skulle existera mer? För själva döendet i sig.... det varar knappast länge, och det är säkert inte lika illa som att sitta fjättrad i en tandläkarstol med tortyrinstrument i munnen och behöva spotta och vara kissnödig och ha kramp i käkmusklerna?

Låter det som att jag skämtar? Det gör jag inte. Jag tror att dödsögonblicket är lika långt som nyår är - dvs tidsrymden mellan två sekunder, varav den ena hör till det gamla året och den andra hör till det nya. Fram till dess är nog de plågor man eventuellt har fullt jämförbara med saker man upplevt tidigare i sitt jordeliv.

Egentligen tror jag att man kan jämföra att dö med att somna. Frid! Men om vi trodde att vi skulle förintas om vi somnade, skulle det vara tämligen ångestfyllt att gå till sängs.

Det framgår tydligt att jag inte tror vi går upp i rök när vi dör, eller hur.
Jag tänker - det talas inte mycket om andra änden? När vi föds? Exakt när börjar "vi" finnas då?  Har ju varit olika teorier om det där.... inte minst i abortdiskussionen. Kan anledningen till att vi inte kan enas om när man börjar existera helt enkelt vara den, att vi aldrig gör det? Det tror jag. Vi finns hela tiden. Jag upplever att bevisningen för det är tämligen förkrossande.

Men fatta vad underbart när man får släppa allt och flyga fritt i ren kärlek igen!! Något att vara rädd för? Tror inte det! Och den glädjen det måste vara att bestämma sig för att gå ned för ytterligare ett jordeliv - med alla de möjligheter det innebär. Som att stå i kön till Gröna Lund och mamma säger "nu tar vi det stora åkbandet, så kan du åka allt hur många gånger du vill". Tjohooooo!

(två timmar senare: "mamma, jag mår illa.... jag vill hem...jag vill aldrig se sockervadd igen... varför åkte vi hit, varför?"   
"Därför att du längtade och tjatade hela vintern och våren?! Du ville uppleva allt, sade du! Glädjen och skräcken, farten och människorna och ljusen och dofterna.... har du glömt?" ) 

Såg ett program om reinkarnation för ett tag sedan. Som vanligt måste alla program med självaktning ha med en vetenskapsman som kan uttala sig, så att vi arma okunniga människor inte riskerar att tro på något som en person har upplevt.
Vad sade då denna professor? Vad hade han att anföra som bevis mot att man kan ha levt flera liv?

"Det är inte rimligt, det förstår man ju med sunt förnuft".

Någon mer än jag som inte böjer sig för vetenskapen?