Uppriktigt sagt?

Såhär?

Eller såhär?

En god vän berättade om en övning de fick göra på en kurs en gång. Man skulle se efter inuti vad man kunde hitta av oönskade, mörka sidor och drag som man annars inte kändes vid eller tittade närmare på. Och när man hade allt detta klart för sig, fick man tänka sig det som ett väsen....

Kanske så här?

....och sen då? Låtsas skjuta det? Eller åtminstone förklara sig klar med det?

Nä.

Sen skulle man krama det, älska det.

Tough shit.

.

Men viktigt.

.

Inte minst för att man aldrig blir av med de där sakerna - man kan bara ändra sitt förhållningssätt till dem. Att kunna älska dem är stort och ger en sådan enorm frihet. Jag har upplevt det... tyvärr bara korta stunder än så länge, men det är en bit på väg, vill jag tro.

Det är faktiskt sant att toppar inte kan finnas utan dalar. Och vi som människor är kompletta varelser med det ljusa och det mörka.

.

Peter Lemarc sjunger "det måste regna för att nåt ska kunna gro", och jag upplever att det under de långsamma, molniga eller regniga dagarna "sjunker undan" inuti och görs plats för nytt.

.

(Så stavas det förstås enough...)

.

Verkar det som en tjusig kliché? Kolla i så fall in vad den här killen har att säga:

.