Lyssnar på radio. Några barn på en förskola fick frågan varför de går där. Så här svarade åtta olika barn:

-pappa vill att jag ska vara där hela dagen
-därför att jag gillar det
-för att jag är stor
-för att jag måste. Jag behöver.
-för att jag är ett barn
-för att jag ska det
-för att jag är liten
-vet inte

Jaha. En går där för att han är stor och en för att han är liten.... hm.
Ingen som har berättat för sitt barn att det är för att mamma och pappa jobbar? Eller att det är för att det skulle anses gammalmodigt att vara hemma och att 'alla' andra har sina barn på dagis?
Vad kul det hade varit om något barn hade sagt "det är för att mina föräldrar inte är kristdemokrater".
Eller nåt sånt. ;-)

Jag är antagligen helt ute och cyklar... utan lyse.... men vore det inte lite respektfullt att berätta för barnet varför det går dit, när det är en sådan stor del av deras tillvaro? Vad är det som är så fel med sanningen? Vad är det som gör att det snarast är kutym att ljuga för barn?
Inser vi inte att det är det vi gör? Det är väl aldrig så att det är accepterat att ljuga - generellt? Vuxna emellan? (För barn får ju inte ljuga för vuxna) Såvida man ljuger om rätt saker? Hur kan det komma sig i så fall?
För det kan väl inte vara så att vi ljuger för oss själva och är vana att komma undan med det...?

Nå, det var ialla fall ETT barn som sade något om sin egen upplevelse. Det finns hopp.