Detta är ingenting som får folk flest att höja på ögonbrynen, verkar det som.

Jag däremot kan inte se det självklara i agerandet att ta bort pennorna eller påståendet att bordet är förstört. Hur då förstört?  Går det inte att använda längre?

Vi snackar inte designerbord med andrahandsvärde på en bättre loppis här precis. Ska de köpa ett nytt bord för att det är några streck på det?  Är det vettigt?

Varför inte testa att ha vaxdukar på borden?  Är det inte ett känt faktum att barn som ritar inte alltid håller sig till papperet?

Hur tänker man när man demonstrativt straffar alla barn för att ett ritat på ett bord?  Är det kärleksfullt handlat? Vad säger det till barnen om hur man värderar dem?

("En pensionär var inne och stal kalvsylta här på konsum förra veckan så nu portar vi alla pensionärer...")

...

Det är inte första gången jag råkar på det här resonemanget precis. Jag tycker att det, liksom sättet det ofta framförs på (sarkastiskt och anklagande) visar ett förakt mot barn som jag inte kan härleda till något annat än oemotsagda "sanningar".

Det kryllar av dessa i våra huvuden. Vi  "vet"  hur det  "är"  och vi lär det vidare till våra barn utan att fundera över om vi verkligen tror på det och står för det.

Dessutom anser jag att en stor del av det som kallas "uppfostran" handlar om maktutövning. Och att ett bord måste vara utan minsta streck är en perfektionism och ett kontrollbehov som jag inte tror är sunt.

Jag menar inte att det borde vara ok att rita var som helst, bara att det kan vara vettigt att ifrågasätta sina "sanningar" lite mer.