Vissa av oss människor har en lustig inställning till vad som är möjligt och inte.
En vän till mig var nyligen hos en läkare och beskrev sina symtom. Läkaren konstaterade frankt att "det du beskriver finns inte. Det har jag aldrig hört talas om".
(NU har du det, pucko, tänkte jag när jag hörde det. Lägg det till din erfarenhetsbank så att du inte säger samma sak till nästa människa som kommer och beskriver det!!)
.
Vi har en hjärna som fungerar enligt en associerande princip, vilket innebär att den försöker likna allt vi ser, hör och upplever med något annat som den redan känner till. Därför kommer nya erfarenheter ofta att sorteras in under en liknande erfarenhet sedan tidigare och vi går miste om det nya i den. Det är en fördel ibland och en nackdel andra gånger.
När det gäller vad som är möjligt och inte har jag en enkel princip: allt är möjligt. Det kraftfulla, kärleksfulla universum som jag upplever att jag existerar i kunde inte vara annorlunda.
När det känns för stort och långt från vardagen så finns det en annan princip som är väldigt konkret:
.
Har det hänt en gång så är det möjligt.
.
Det finns människor som har blivit friska från AIDS, svåra cancerformer och liknande, till exempel. Då anser jag att slutsatsen måste vara att det är möjligt att bli frisk - eller? Det verkar ibland som att det viftas bort för att man ska kunna fortsätta se dem som 100% dödliga sjukdomar. Vad har vi för glädje av det?
Är vi tillbaka där den här diskussionen började nu, med läkare som inte vill förlora prestige?
.
Ända fram till 1954 hade ingen sprungit en engelsk mil under 4 minuter. Alla var överens om att detta var omöjligt. Det fanns vetenskapliga fakta som visade att människans rent fysiskt och psykiskt inte klarade av detta.
Alla levde i paradigmet, attityden ”det går inte, det är omöjligt”.
6 maj 1954 så gjorde Roger Bannister det som ingen hade trott kunde hända, han sprang en engelsk mil under 4 minuter. Året därefter gjorde drygt 30 personer samma bragd, 1956 ytterligare drygt 300.
Vad hade hänt, som gjorde att människor helt plötsligt kunde springa under 4 minuter. Vilken gräns hade sprängts? Var det den fysiska gränsen? Nej!!!!
Svaret är att det var den mentala gränsen som sprängdes.
Människor började tänka utifrån paradigmet ”att det går, det är möjligt”.
