Det finns vissa skeenden i vårt universum som är lagbundna - undantagslöst.

Murphys lag, jantelagen eller regler som har "undantag som bekräftar dem" kvalar inte in här.

Jag syftar på sådana otvivelaktiga saker som gravitationslagen - ett äpple faller aldrig uppåt. Faktiskt aldrig. Vatten rinner alltid mot den lägsta punkten.

Låga temperaturer upplever vi som kalla och höga som varma.

I det fysiska har vi detta klart för oss, oavsett om vi vet vad det kallas eller inte.

Psyket är ännu så länge mer av ett mysterium för oss, fastän det finns lika klara lagar där.

Om man tänker en tanke som inte känns bra så kommer man att må dåligt, och man kommer att dra till sig fler tankar som är i linje med den, och därför må allt sämre. Nedåtgående spiral. Bekant?

Om man tänker en tanke som känns bra så kommer man att må bra, och man kommer att dra till sig fler tankar som är i linje med den, och därför må allt bättre. Lika bekant?  Lika sant.

Om man argumenterar med verkligheten så förlorar man diskussionen i 100% av fallen. Inget mysterium där. Ändå är det något vi gör, och det ofta.

.

"Varför är du så sur idag?"

"För att vatten rinner nedåt. Det borde sluta göra det, och tills det gör det tänker jag vara förbannad.

Dessutom fick jag ett äpple i huvudet i morse. Det borde ha ramlat åt ett annat håll!! Jag är så trött på att inte bli respekterad."

I den här harangen kan man byta ut vattnet och äpplet mot något annat. Hundar skäller. Regn är blött. Vind blåser. Bilen stannar när bensinen är slut. Chefen beter sig som en chef. Mamma beter sig som en mamma. Du kan själv göra listan längre. "Han borde vara mer kärleksfull, hon borde sluta snarka, bensinen borde vara billigare, det borde vara fred i världen...."

Var hör "borde" hemma? Överhuvudtaget? Saker är som de är.

När vi inte inser det är vi maktlösa och känner frustration. När vi inser att det är ett faktum vi har att hantera kan vi välja hur vi ska förhålla oss och tar i och med det tillbaka makten.

.

Man har ansvar för sina egna känslor. Lag. Därför att det inte kan fungera på något annat sätt.

Anledningen till att vi vill tillskriva någon annan makt över våra känslor är - anser jag - att vi inte har fått lära oss hur man gör när man tar hand om dem själv.

Många försöker tappert, men utan redskap blir det en frustrerad kamp.

Som att bygga ett sandslott med händerna av alltför torr sand.... det funkar dåligt och man bara önskar att Någon ska komma med en hink och spade.

Så här kommer hinken och spaden!!

.

Du tänker tankar. Dina känslor är dina reaktioner på tankarna. Känslorna talar om vad den här tanken betyder för dig. Känns det bra - fortsätt på det spåret. Känns det inte bra - välj en annan tanke.

Jo, du kan välja vad du tänker. Är man otränad på det är det svårare... man har en tendens att ha vissa tankestigar väl upptrampade. Har du lagt märke till att samma tanke alltid ger samma emotionella respons?

"Jag älskar verkligen solens värme på våren"

"Pengarna räcker aldrig till det jag vill ha"

När du själv aktivt väljer hur du tänker om allt i din tillvaro så har du äntligen - ÄNTLIGEN! - den kontroll som du längtat efter i livet. Ingen kan rubba ditt humör och du behöver ingen som "gör dig glad".

.

Testa att skriva en lista om någon eller något som betyder mycket för dig.

Din partner kanske, eller julen, eller ditt jobb. Fundera på vad du uppskattar. Ta med allt du kan komma på, stort som smått.

Så fort det dyker upp tankar i stil med "fast det där gillar jag ju inte" så släpp det och gå vidare. Bara det positiva nu.

När du är klar så läs igenom listan och känn på det, känn glädjen över de bra sakerna.

Vi har fått lära oss så mycket knasigt. Det verkar finnas något slags övertygelse att man måste hålla allt det negativa i minnet för att på så sätt hantera det, men allvarligt talat - blir något bättre av det?

Finns det inte en liten chans att det faktiskt ger bättre resultat av att hålla allt det som faktiskt funkar aktivt i sitt medvetande?

Vad är det man tror ska hända, om man för en stund glömmer att tänka på något negativt?

Kommer man att råka glömma bort problemet och på så sätt "missa lösningen"? Kommer problemet att anfalla en bakifrån i nattens mörker?

Vilken krigare är bäst i strid, den som har varit rädd i veckor och månader före striden eller den som har varit glad?

Har den rädde fördel av att ha tänkt på fiendens styrka dygnet runt, eller har den glade fördel av att ha tänkt på sin egen styrka?